Lappar och lantmän utövade sina kulturer för att skaffa föda. Utgifter till staten och kyrkan betalades med överskottet i produktionen. Bergskultur med bergsmän uppkom för utvinnande av metaller och mineraler.

Kustaa Vilkuna i Finland har gort jämförelser mellan skogslapparnas och savolaxböndernas levnadssätt. Han konstaterar att de skildringar i litteraturen som beskriver ”kringströvande lappar”, vilka frivilligt gav vika inför finska bönder och flydde norrut,ljuger och ger totalt felaktig bild av lappkulturen

Enligt Vilkuna var lappbyarna med sina lappar betydligt mera bundna till en plats än en savolaxbonde hemman. Bonden kunde på långt avstånd från sitt hemman rödja nya svedjemarker till åker och rensa nya strandpartier till ängar för boskap samt bygga ett nytt hus vid en fiskesjö. Bondens levnadssätt byggde på produktion av livsmedel igenom att bygga, rödja och odla alltså ändra naturens tillstånd. Han var livsmedelsproducent. Skogslappen å sin sida levde på sitt område av det som år efter år kunde fås som avkastning ur naturen under olika årstider såsom fisk, tallbark, bävrar, vildrenar, bär osv. Lappen flyttade inom sin lappby och sitt land från ett ställe till ett annat ställe efter årsväxten, men alltid enligt samma modell. Han var samlare av livsmedel som inte ändrade naturen oåterkalleligt. Med dessa utgångspunkter kunde samen även samla överskott av livsmedel t.ex gäddor och pälsverk för betalande av utskylder och för att bedriva handel med handelsmän.

Skogssamernas levnadssätt var sårbart. För att leva direkt ur naturen behövde familjen uteslutande rätt till hela sitt område som utgjorde en helhet för näringsutövning under olika årstider. Om en bonde byggde sitt pörte vid det sikträsk, där samefamiljen hade livnärt sig på hösten under några månader, blev det en ödesdiger lucka i familjens utkomst. Familjen kunde inte kompensera denna lucka emedan alla goda sikträsk och laxställen redan var i bruk och i någons ägo sedan urminnes tider. Samefamiljens levnadssätt kunde inte mera livnära familjen. Om skogslappen inte blev dräng hos nybyggaren så gällde det att ta till tiggarstaven. Om familjemedlemmarna överlevde så ändrade de med tiden sin kultur och barnen även sitt språk och förfinskades. I enlighet med denna utveckling vek skogssamerna inte undan för finnarna utan förfinskades eller ruinerades och förintades. Detta var utvecklingen speciellt i sydliga lappbyar i Kusamo och Kemijärvi trakter. (Vilkuna 1951, speciellt s. 215-216)

Fastän Vilkunas syn på skogslappen är rätt så dramatisk visar den likväl klart att rättsskyddet för näringsutövning på ett visst område var ytterst viktigt för skogssamerna.

De renskötande samernas ställning var annorlunda. Deras sätt att sköta renar påminner om böndernas urgamla sätersystem d.v.s. att färdas med husdjur mellan olika betesmarker enligt årstider. Den stora skillnaden mellan böndernas boskap och lapparnas renar var närmast den att renarna betade ute i naturen året om medan husdjuren alltid behövde införskaffat foder för vintern.

RÄTTSLIGA GRUNDER FÖR UPPKOMSTEN AV SAMERNAS JORDÄGANDERÄTT


Skattefjällsmålet. Högsta domstolen i Sverige avgjorde 1981 en tvist mellan vissa samebyar och svenska staten om bättre rätt till de s k skattefjällen i norra Jämtland. Processen pågick i närmare 15 år och huvudförhandlingen i HD över ett år vilket var i särklass i HD:s historia.



HD ogillade samernas yrkande att de skulle förklaras som ägare framom staten till Skattefjällen i norra Jämtland. I stället hade samerna en bruks rätt som regleras av rennäringslagen. Rätten är skyddad av grundlagen på samma sätt som äganderätten. HD yrkade likväl att domstolsmaterial i norra delar av riket kan tyda på att underdomstolar betraktade samerna närmast som ägare till mark som de innehade.
sin bedömning hade HD följande utgångspunkter. Målet var en fastighetsrättsligt tvist som får bedömas enligt vanliga rättsliga normer. Emedan rennäringslagstiftningen fr.o.m. år 1886 till gällande rennäringslagen (1971) bygger på att skattefjällen icke ägs av samerna, är det av grundläggande betydelse att konstatera vilken rätt samerna hade före 1886.

Samerna hade enligt HD historiskt sätt tidigt kommit undersåtar i respektive stater (Norge eller Sverig) och underkastats rättsordningen i staten. De har då kunnat göra anspråk på rättsordningens skydd.




HD ansåg, att samerna på 1600-talet kunde enligt svensk rätt bli ägare till herrelös mark genom att använda den till renbete, jakt och fiske. Om de inte var bosatta på området, krävdes i varje fall intensivt och stadigvarande bruk, som var i stort sätt ostört av utomstående och området hade någorlunda fasta gränser. Här gällde det ett undantag från vanliga fastighetsrättsliga regler som fordrade uppodling för äganderättsförvärv.



Enligt HD kan man knappast tala om äganderätt till jorden i modem mening för enskilda ofrälse personer under 1600-talet. Närmast gällde de rättigheter som tillkom en skattebonde (skattemannarätt), som hade mot utomstående skyddad rätt att själv utnyttja sin jord och tillgodogöra sig dess huvudsakliga avkastning. Jorden gick i arv och bonden ägde förfoga över den genom överlåtelse och testamente. Om arvejord såldes till utomstående hade bondens släktingar genom bördsrätt rätt att lösa jorden efter uppbud på tinget.



Om skattemannarätt som gällde samer fanns det speciellt två fullmakter av Karl IX (1607 och 1608) att besätta ödemark i "Jillime" eller Ilmajoki socken i Österbotten. Enligt brevet (1608)



                                 skall på "ödesbygden" och dess lägenheter sättas folk som "kunna hafwe sin födhe                                  vtaf diur, fogel, Fisketij och Reenar" och de skulle "allene hafwa macht till att bruka                                                 ödemarcken." Och de som brukar åker skulle intet ha att beställa vare sig med skog, sjöar,                                  fågel eller djurfållning utan detta skulle " all ene höre Lapperne och de som med Reener                                      omgå till" Om äganderätten till jorden och jordens beskattning står det i fullmakten: "Och                                      skole de sedhen njute och behålle samma ägor för Skatte Jord fOr sig och deres                                                  efterkommende till ewärdelligh ägor." Efter sex frihetsår "skole dhe sedhen skäligen                                              skattleggies och oss och Sueriges Crono deres skatt och skuld vtgifwe."


Detta betyder att samernas näringsfång utan jordbruk -lappmannanäring - som en självständig näringsgren i enlighet med svensk lag kunde vara grund till jordäganderätt och jordbeskattning.



HD hade i förhållandet samerna och staten den utgångspunkten, att staten under olika tider hade gjort anspråk enbart på herrelösa marker "res nullius". Således hade Gustav Vasas berömda brev från år 1542, där han förklarade "obygda" ägor höra "God, oss, och Sweriges Crone till, och ingen armen" uteslutit samernas möjligheter att förvärva äganderätt till j ord.



Först 1683 års skogsförordning innefattade en förklaring om äganderätt för kronan till viss mark. Kronans anspråk avsåg inte mark som fanns inom rågångar för skatteböndernas byar och hemman. Där rågång saknades skulle varje hemman (genom skattläggning) få så mycket skog som behövdes för en "fullsatte Hemman". Om hemmanet översteg detta mått skulle överskottet avvittras till kronans egendom, vilket skulle betyda minskning av hemmanets storlek genom avvittring. Samma principer gällde enligt HD även samerna på de områden där de innehade mark med skattemannarätt eller motsvarande. Skogsförordningen från 1683 hade inte omedelbar verkan utan avgörande blev den fortsatta utvecklingen och tolkning av påbudet.


UPPHÄVANDET AV SAMERNAS JORDÄGANDERÄTT


Med tanke på det grundlagsenliga skyddet för fast egendom var cap IV i landslagens konungabalk av gammalt viktigt. Enligt dess 3 §



                                      Ey skal han (Konunger) nograledis nogot eller löst/ aff nogrom taga eller                                                                   afhända låta! Uthan effter lagom och laga domum.


Denna viktiga stadgandet införlivades även i 2 § 1720 års regeringsform (Abrahamsson 1726 s. 95 och 99) och senare i 2 § av 1772 års regeringsform. Dessutom stadgades det om jordnaturer i 3 § Förenings- och säkerhetsakt av den 21 februari 1789 "Och må i öfrigt Jorden ej ändra sin urgamla natur och skillnad af Säterie, Frälse, Skatte och Krono..."



(Mechelin 1891 s. 10 och 50)I sakkunnigpraxis i finska riksdagens grundlagsutskott har man tagit ställning till samernas möjliga gamla jordäganderätt och dess upphävande och konstaterats att jordäganderätten eller motsvarande gammal rätt skall upphävas uttryckligen via lag eller laga kraft vunnet beslut.Med anledning av ett lagförslag gällande vattenrågång i samekommuner sade professor Mikael Hidén i riksdagens grundlagsutskott beträffande samernas gamla mark- och fiskerättigheter bl.a. att äganderätten till jord inte förlorar sin betydelse eller upphör enbart på den grund, att det gått en lång tid eller någondera parten utgår ifrån att ifrågavarande rättighet inte mera gäller, utan rättigheten upphör enbart genom lagstiftarens uttryckliga ställningstagande enligt vilken rättigheten ej mera existerar eller genom laga kraft vunnet embetsmannabeslut, varigenom rätten i klara ordalag upphävs eller i vilken lika klart utgås ifrån, att rätten inte mera existerar. (Hidén enl. Hyvärinen 1988 s. 161)



HD hade i Skattefjällsmålets civilrättsliga bedömning av förhållandet mellan samerna och staten den utgångspunkten, att staten under olika tider hade gjort anspråk enbart på herrelösa marker res nullius. Således hade inte Gustav Vasas berömda brev från år 1542, där han förklarade obygda ägor höra God, oss, och Sweriges Crone till, och ingen annen uteslutit samernas möjligheter att förvärva äganderätt till jord. (NJA 1/1981 s. 190)



Först 1683 års skogsförordning innefattade enligt HD en förklaring om äganderätt för kronan till viss mark. Enligt HD avsåg kronans anspråk inte mark som fanns inom rågångar för skatteböndernas byar och hemman. Där rågång saknades skulle varje hemman (genom skattläggning) få så mycket skog som behövdes för en fullsatte Hemman. Om hemmanet översteg detta mått skulle överskottet avvittras till kronans egendom, vilket skulle betyda minskning av hemmanets storlek genom avvittring. Samma principer gällde enligt HD även samerna på de områden där de innehade mark med skattemannarätt eller motsvarande. Skogsförordningen från 1683 hade inte heller omedelbar verkan. Avgörande blev den fortsatta utvecklingen och tolkningen av påbudet.HD hade i Skattefjällsmålet dessutom som utgångspunkt att en tvistefråga som grundar sig på 1683-års påbud om skogarna mellan kronan och samerna som möjligen hade skattemannarätt, skulle bedömas enligt samma grunder som förhållandet mellan kronan och skattehemman:



Författningen skulle givetvis som också staten vitsordat få samma tillämpning på områden som samerna kunde ha med rättigheter motsvarande skattemannarätt. (NJA 1/1981 s. 199-200) HD hade i Skattefjällsmålet inte anledning att ta ställning till de rättsliga grunder enligt vilka staten kunde ha förvärvat sådana fastigheter som samerna redan ägde. Enligt domen hade områdena på skattefjällen varit herrelös mark som inte tillhörde någon enskild. Beträffande sådan mark finns det inte något hinder att anta att staten förvärvat äganderätten utan ett laga fång i vanlig mening. Sameparten påstod likväl i tvisten, att såtillvida samerna redan hade förvärvat äganderätt till Skattefjällen skulle kronans förvärv av fast egendom genom en successiv utveckling inte ha utgjort ett laga fång enligt svensk rätt. HD ansåg att en sådan invändning kunde ha varit befogad om det påstådda förvärvet gällt mark tillhörande någon enskild. (NJA 1/1981 s. 227)

Här kan tilläggas, att redan under landslagens tid har man uttryckt klara principer i tvist mellan enskilda och kronan om jordäganderätt. Kronan kan inte tillvälla sig jordegendom som hör till någon enskild eller en menighet. Dessutom kan lagvunnen dom inte gälla en vis typ av jordegendom utan just den mark som tvisten angår. Gör det inte det, så övergår inte äganderätten till andra parten.

                                    Dessa principer kom fram när tidigare president Ribbing till bergskollegiet år 1727 gav                                      sin förklaring till riksdagen gällande tvist mellan enskilda och kronan om en socken-                                    allmänning i Södermanland. Presidenten påpekade att det stadgades i 1683 års