Birgitta Östlund:

Samiskt liv inifrån

Fack- och forskningslitteraturen om samerna är omfattande.

Samer möter vi däremot inte ofta i fiktionslitteraturen, utom hos Kerstin Ekman, där viktiga protagonister är samer därför att det är naturligt p g a berättelsens plats i miljön och tiden.

Det litterära utifrånperspektivet på samer har nämligen har ofta präglats av idyllisering, exotisering och – demonisering. Samen har setts som den ädle vilden, en tankefigur som växer fram under romantiken; Peder Dass’ Nordlands trompet hyllar lappens styrka och smidighet. I Sven Rosendahls Den femtonde hövdingen tematiseras en heroisk föresällning som finns världen över, den om motståndsmannen som avrättas men som skall återvända och rädda sitt folk. Den femtonde hövdingen är en parallell till Den siste av de rättfärdiga i judisk tradition. Nåjden bekämpar den svenska stormaktens exploatering av samer och renar i silvergruvan vid Nasafjäll och avrättas; upp ur bålet flyger han själ som en pilgrimsfalk mot fjällen.  Han skall återvända.

Nåjden, schamanen, ansågs kunna frammana farliga krafter; hans spåtrumma slogs sönder. Attityder med eko av detta kan ännu anas i folkloristiskt inriktad sameturismretorik, som tycker att samer skall ”vara samer” i någon sorts etnografisk mening, helst inte handlande subjekt i demokratin. Av samer resta rättighetskrav möts av nykolonialistiska generaliseringar och tal om rennäringens olidliga ”privilegier”.

Politiker, som i parlamentet röstar mot kodifiering av samiska urfolksrättigheter, uppvaktar gärna officiella gäster med ett vackert sameslöjdsföremål, applåderar jojkaren på scenen

och finner det intressant att visa upp turistsamen. Drottningen uppträder i vacker karesuandokolt, en gest, nog tänkt som en hyllning till ”det samiska”.  

Men Sápmis kulturlandskap betraktas som ”vildmark” och exploateringsobjekt. Enligt rennäringslagen skall landet ovan odlingsgränsen stå till renskötselns uteslutande begagnande – så länge som inte övergripande samhällsintressen begränsas. Det innebär att rennäringens intressen oftast fått vika för exploateringskrafterna, senast när av domstol fastslagits att en vindkraftspark är ett viktigare samhällsintresse än renbete. Sametinget är långt ifrån en demokratisk representation med reella lagstiftningsbefogenheter. Det är en konstig kropp, både riksdag och myndighet, med ramarna fastlagda av centralmakten. Och ILO-komventionen om urfolksrättigheter saknar fortfarande svensk kontrasignering.

 Samerna - liksom alla folk - har naturligtvis diktare. Det muntliga berättandet och jojken - "erinringens konst" (Israel Ruong) - har utövats och utövas av många. Antalet författare är dock litet. Många samer har inte kunnat och kan inte läsa och skriva sitt modersmål; inte få har helt "förlorat" språket. Några har dock skrivit texter på majorietsspråket. 

Av de samiska språken är nordsamiskan kodifierad och ett litteraturspråk - även om inte så många kan nyttja det självständigt och personligt. Sydsamiskan - ett av Europas äldsta och mest ålderdomliga tungomål - finns på pränt men utvecklas knappast och få kan bruka det.

För att öka insikten om samers upplevda verklighet kan vi lära mycket av diktning skapad AV samer. Den kan komplettera, nyansera och fördjupa kunskaper från historiker, rättslärda och sociologer samt korrigera den ytliga ”etnografiska” bilden.

Det gestaltade, subjektiva uttrycket för upplevd verklighet är viktigt att ta del av, då man vill lära sig mer om vad århundraden av rättsövergrepp, patriarkalt förtryck, centralt administrerad härska- och söndrapolitik har lett till för den enskilda människan, som skall förstå och hantera sitt liv och hålla liv i sin självkänsla i samband med eller som en följd av utdefinieringen ur den enda samiska gemenskap som lagen känner till, renskötarsamhället.

Det talas ofta om den samiska splittringen, om motsättningar samer emellan, om det svenska sametingets många olika partier, om hur svårt det är att vara same både i den samiska samhällsgemenskapen och i majoritetssamhället.

Hur skulle det kunna vara annorlunda? Att samlade samiska initiativ aktualiseras, att organisationsarbetet är så pass konsistent, att samiska konstnärer håller ut och lyckas hävda individuell konstnärlighet och originalitet – trots det korstryck man är utsatt för - är närapå mirakulöst.

Samtidigt finns här en komplikation, den om förtryck och diskriminering som förutsättning för mobilisering av kulturellt motstånd och behov av att formulera en identitet.

Ole Henrik Magga, mångsidigt minoritetspolitiskt verksam språkprofessor, har påmint om att det är i upplevelse av maktlöshet och utsatthet som spörsmålet om identitet aktualiseras. 

Både bland samer och i majoritetssamhället är kunskapen om samiska litterära verk liten.

Texter av samer intresserar inte litteraturkritiken, som ju ofta sysslar med att iaktta litterära trender och anlägga litteraturteoreiska perspektiv. Samisk diktning uppfattas som protest- eller folklivsdiktning och är närapå osynlig; samiska kritiker är få; finns det fler än ett par, kulturjournalisten John Gustavsen och litteraturvetaren Harald Gaski?

 Det förefaller som om två tydliga teman uppträder i skönlitterära texter av samer. Å ena sidan: Föreställningen om och gestaltningen av en tillvaro, där världen har sammanhang och livet, fastän mödosamt, ändå ter sig harmoniskt och helt, där människan inte ifrågasätter sin rätt och sin position.

Siidasamfundets egalitära, milda, naturnära och självklara värld speglas i tidiga texter men

också i många samtida diktares verk, som dröm, som längtan, som förlorat hemland och förgången guldålder.

Å andra sidan: Uttryck för förlusten av hemlandet, den påtvingade eller nödvändiga flytten  ut i storsamhället, upplevelsen av identitetsförlust, ibland förenad med förakt för det ursprungliga livet, splittring, förödmjukelse genom rättövergrepp.

Dessa två teman flyter ibland samman i det tema som rör reidentifiering.

En början

Peivesönerna, Solsönerna, den Kalevalainspirerade samlingen av samisk folklore, som sammanställdes av sydsamen och prästen Anders Fjellner, bokstavligen född i snöstorm i Härjedalsfjällen, uppvisar denna hela och odelade värld, där också de magiska krafterna är självklara.  Bo Lundmarks viktiga studie Anders Fjellner, Samernas Homeros

och diktningen om Solsönerna kom 1979. L. visar att Fjellners kompilation av folklig samisk diktning på nord- och sydsamiska, på finska och svenska förmodligen, trots initial tveksamhet hos forskarna, är genuin samisk folklore, värd att ta på samma allvar som andra folks gamla berättelser. Den tycks ha betydelse för samer i diaporan.

Ett mästerverk

På 1960-talet gjorde Radiotjänst en omfattande dokumentation av samisk jojk.

Av en händelse kunde man i själva skapelseögonblicket spela in Mattias Anderssons Oulavuolje och därmed kodifierades en av den nordiska poesins märkligaste och mest storslagna diktimprovisationer.

Mattias Andersson erinrar sig sitt liv, sitt rika liv, när han var mannen på Oulavuolje, han återskapar, väcker till liv, de underbara renarna, de bläsiga, renarna med de stora vajande hornen, renarna med de snedställda hornen, de vackra som helst gick ensamma.

Jojken är ett mästerverk, skapad i ett ögonblick av stark inspiration och levande erinring.

Vi möter den för jojken typiska rytmen, upprepningarna, åskådligheten. Mattias Andersson jojkar sina renar, d v s han levandegör dem i starka bilder och de rör sig där framför oss. 

Han ser hur Oulavuoljes, Storfjällets, stora jökelspricka slukar en flock för honom, men renarna är odödliga; det starka jag som talar till oss i jojken är extatiskt lyckligt, okuvligt

mot en fond av åldrande och död..

Ett den samiska poesins oöverträffade bidrag till reflektion över våra liv, ett mästerverk, som når oss i Israel Ruongs lysande tolkning från sydsamiska till svenska!

En ulder

Mattias Anderssons ren med de stora vajande hornen är också med i en av Paulius Utsis (d.1976) sorgedikter, den om den utsvultna älsklingshärken som diktarjaget måste döda för att dess plågor skall få en ände.

Paulus språkliga vanskligheter var stora. Han hanterade dem genom att skriva som han talade - en blandning av nord- och lulelapska dialekter, vilket har irriterat lingvisterna, som försökt städa i hans texter.
I Paulus Utsis eget livsöde speglas mycket av det som drabbat de renskötande samerna i norr: Utsifamiljen var bland de nordsamer som till följd av de nordiska regeringarnas återkommande gränsstängningar i flera omgångar tvingades bort från hemvanda trakter till nya marker. Senare gick fördrivningen som resultat av älvregleringarna ännu längre. Till sist föstes Paulus och Inger, älskad livskamrat, bort från Vaisaluokta - paradiset, som dränktes; de kunde inte bli kvar på den "strandlösa stranden"; hjortronmyrarna och skohöängarna sjönk under vatten, "små sjöar blev till hav".
Den tvångsförflyttningen fullbordades. Diktaren upplever sig själv ibland som en ulder, en av de underjordiska, han hör inte till människornas värld.
Paulus texter talar främst om sorg över förlusten av landet, saknad av det gamla livet i naturen, trohet mot det liv man ärvt, kärlek till det samiska "milda" språket, till renen, "dyrbarheten" framför andra, ansvar för kommande generationer - men också uppror och någon gång vrede: "Den vite mannens fotspår är brännmärken".
 .
Texterna karaktäriseras av det som var typiskt för människan Paulus Utsi: uppriktighet, kärlek till det konkreta. De utgör inte en "litteratur", som kan inordnas i särskilda textkritiska "diskurser" eller sägas företräda den ena eller andra estetiska hållningen.
Där finns vissa språkliga och kulturella konnotationer, som gör överflyttningen till den osmidigare svenskan grannlaga och kanske inte alltid lyckosam: Förleden i "Goatto-ænan" (hem-land) är besläktad med det samiska ordet för "livmoder"; Karlavagnens "skakel" är den pilbåge som Stora Jägaren Favvna lyfter mot Saiva, Himmelsälgen, där den travar över himlavalvet; renmärkena är mer än ägarsymboler: "Inväxt är renmärket i näthinnan.."
Paulus Utsis dikter, prosafragment och en självbiografisk berättelse i volymen Följ stigen (DAT 2003) ger friska glimtar av det forna vardagliga slitet i renskogen och av en livsform på obeveklig retur. De kan bättre än politiska pamfletter, historiska avhandlingar om centralt beordrade oförrätter och juridiska utläggningar om sedvanerättens innebörd bidra till förståelsen för samers verklighet, insikten om vad förlust av älskade marker innebär, hur hot mot egenart och självkänsla upplevs.

Vidderna inom oss

I den arkaiska, naturliga tillvaron i den vildmark, som är samisk kulturbygd, befinner sig också en annan samtida samisk diktare, Nils-Aslak Valkeapää (f.1943-1998), vars värld är harmonisk och utan de ödesdigra raseringar som moderniteten vållat. Man möter i hans texter en självfallen, organisk livshållning - det är i landskapet som människan upplever sin fullhet

och landskapet finns i människan, kanske också: människan är landskap.

Vidderna inom mig (DAT 1987) är betecknande nog titeln på Walkeapääs största bok.

Vind/vind var vi/en susande livets vind/smekande viddernas kinder

skogarna klyftorna/en försvinnande jojk/röd i kvällsgryningen, vind

vind var vi/och vi kom och for/av oss blev inget annat kvar/

än en jojk i vindens sus/en dröm om det att vara.

och

Jorden/vårens dofter/dottervåren/lilla vårdotter/Jorden/min kära mor

(ur Solen min far. Tolkning: Harald Gaski?)

Det är ingen tillfällighet att Walkeapää var allkonstnär: diktare, bildskapare, tonsättare, musiker, jojkare; hans verk är identiskt med hans livshållning, hans tillhörighet och självklara hemvist. Självbilden är hel, det finns inget förhandlingsutrymme för tvetydighet, dubbel

eller ifrågasatt identitet.

Vrede och självbesinning

Hos Rose Marie Huuva (f. 1946) finns också starka uttryck för en livshållning och en självbild som är sömlös, utan skarvar och sprickor, särskilt i några av texterna i Kall kamrat (DAT 2005), en diktsamling tillkommen i livskris. Poeten förutser sin död och gestaltar som en sorts trygghet det ögonblick när hennes aska förenas med växterna och vattnen. När den Kalla kamraten, Döden, äntligen drivs på flykten, är det ett innerligt väsen, kanske modergudinnan Máttaráhkka själv, som risar kåtan och vaggar den sjuka till vila och hälsa. En uråldrig kraft mobiliseras och poeten kan återvända till livet.

Annars är Huuva i sina texter rasande mot de krafter i storsamhället, som förnedrat hennes folk. I Viidát, en samlingsvolym med samisk poesi från 2007 (Podium), påminner hon vredgat om de övergrepp som i forskningens och rasbiologins namn begåtts mot samerna. Hon visar samiska barnkranier som grävts upp ur gravarna och blivit museiföremål eller hamnat i hemliga obskyra förråd för att tjäna s.k. forskning, hon erinrar om nomadskolornas destruktiva pedagogik, hur barnen skiljdes från föräldrarna, förbjöds tala sitt modersmål, konfronterades med värderingar som gick på tvärs mot hemmets. Huuvas vrede är obönhörlig och hon finner starka bilder för sin protest och plågsamma erinringar om historisk sanning.

I samma volym möter vi också Inghilda Tapios texter om utanförskap, sårad självkänsla och sorg över förlust av inre trygghet.

Men hos Tapio finns ett annat inslag – hon nämner ibland sitt eget ansvar för förlusten av den kulturella identiteten – valde hon inte en bekvämlighetens väg?

vem sitter bakom mitt öra/lurar viskar/

så att jag glömmer allt till nästa sommar/och får nya vanor till skänks/

av storsamhället/mycket lättare än våra egna/mycket behagligare/

tänka behöver jag inte/annat än på pengar

och

så sköljer jag ner med cocacola//kunskap/vetskap visdom/sväljer allt/även den goda tandkrämen/för mig längre och längre bort/utan att tänka sköljer jag bort/det bästa i livet/utan att tänka/i min kluvenhet.

Romaner om en livsform på retur.

Andreas Labba (d.1970) och Per Idivuoma (d.1985) är viktiga – tillkomsten av deras romaner Anta och Anta och Mari av Labba och Idivuomas Rövarvind och Sunnanvind illustrerar båda den äldre generationens språkliga dilemma. Labba skrev på kaitumdialekt, Olavi Korhonen normaliserade texten till nordsamiska och översatte den till svenska, Idivuomas texter kom till genom insatser av spökskrivare. Idivuoma var en begåvning och skulle om han fått studera kunnat bli en stjärnjurist: hans insatser i det samiska organisationsväsendet var stora och hans böcker levandegör ett viktigt förändringsskede i samernas historia. Labba berättar om den tid som flytt och ser klart den upplösning som det gamla siidasamhället snabbt skulle komma att genomgå.

Annok Sarri Nordrå, (f. 1932), vars make Olaf Nordrå skrev Rød høst, en ypperlig dokumentärroman om Kautokeinoupproret, har sänt ut böcker med titlar som säger mycket,

Avsked ved Saivo 1981, Lapplandsraderinger 1984. Som flicka i en renskötarfamilj hade hon ingen framtid i sin barndomsmiljö. Men dilemmat kvarstår: Kan i dag en ung samisk flicka med många bröder stanna kvar i samebyn och arbeta med renskötsel? Sarri Nordrå aktualiserar alltså också det viktiga spörsmålet om kvinnornas ställning i det samiska samfundet.

Märkligaste romanerna

Men det är två andra sinsemellan mycket olika romanförfattare och deras verk som särskilt skall erinras om. Det ligger ett halvsekel emellan dem men en samtidig läsning känns angelägen och självklar.

Det handlar om Matti Aikios I Dyreskin från 1910 och Erik Nilsson Mankoks Mitt lassokoppel från 1963, nog de bästa gestaltningarna av den samiska minoritets- och identitetsproblema- tiken finns.

Matti Aikio var från Karasjok. Han kom att tidigt lämna sin samiska hembygd och tänkte sig en framtid som fri konstnär. Han kom till dåtidens Kristiania och föreställde nog sig själv som medlem av den berömda s.k. Kristianiabohemen. Hans relation till sitt samiska ursprung var problematisk, han ville helt enkelt bort. Men mötet med bl.a. en judisk kamrat, som så småningom resulterade i berättelsen Hebræens søn, kom honom att börja se på frågan om ursprung och identitet på ett annat sätt – man kan inte bli någon annan, man måste bli den man är.

Man kan läsa I dyreskin som en gestaltning av detta dilemma. Skildringen av den unge sjösamen Jussas utvecklig och samtidiga väg tillbaka till sin samiskhet är inträngande och förbehållslös. Han kan till sist bejaka ”det vilda” och det ursprungliga – han insveper sig efter att ha dödat en varg i djurets blodiga skinn och uppnår i denna symboliska handling  försoning med sitt ursprung.

Dessförinnan har han tagit revansch för förödmjukelsen att ha blivit sedd ner på av majoritetssamhället och avvisats av Elna, den norska flicka som ha förälskat sig i.

Han möter den finske læstadianpredikanten Karjalainen och förtrollats av dennes talekonst och makt över människorna; det sker i en beundransvärd skildring av ett laestadianskt möte

i den ”lille kvænstua”, där knotiga ”sjølapper i skittne vadmalsklær” faller i liikutuksians oblyga och glada extas; Jussa beslutar sig för att bli präst och en lika övertygande människoförförare som finnen. I bokens slut är han också bliven präst och han predikar,

så att människorna hänförs. Elna lyssnar betagen, nu är hon redo att ge honom sitt ja. Men Jussa är i stället nu beredd att avvisa henne; han iscensätter en framgångsrik hämnd för lidna oförrätter och stigmatisering.

Bland berättelsens andra protagonister finns Biettar-Oula - rik och oemotståndlig kraftkarl, kvinnoförförare, rentjuv, våldsverkare, som blir frälst och därmed förlorar sin mannakraft.

Aikio formulerar här en religionskritik, samtidigt som han ser den religiösa erfarenhetens psykologiska värde – som frigörande och samtidigt impulshämmande kraft.

Aikios poetiska språk – stora delar av texten är egentligen prosalyrisk – den inlevelsen i miljön och realismen i människoskildringen gör att I dyreskin måste räknas till de verkligt stora konstnärliga romanverken i nordisk diktning, samtidigt som den övertygande gestaltar en motsägelsefull samisk självbild och en komplicerad minoritetspsykologisk lösning av ett problem. 

Erik Nilsson Mankok från Vefsens sambeby har betraktas som en samisk enfant terrible

och outsider. Han var uttalad kommunist och såg alla Nordkalottens olika ursprungsfolk som en familj. Han formulerade gång på gång visionen av ett cirkumpolärt land, Kalotten, med just dessa ugriska stammar som inbyggare. Och han ger sig på något oerhört, nämligen att skildra det samiska klassamhället.

I Mitt lasskoppel (1963) möter vi den unge rendrängen, som arbetar för de stora renägarna i ”Organisationen” (Svenska Samernas Riksförbund). Han sliter under sommarsäsongen som proletär och vaktar ”massan”, d v s den stora renhjorden, som färdas på fjällets ”autostrada”. Alternativet till det råa slitet med djuren är att gå till ”schaktet”, d v s bli gruvarbetare, men det vill han inte. Drömmen om att göra revolt, att bli ”lasaron”, överlöpare, och fly till Hohe Tatra och förenas med upprorsmannen Capeks skaror förverkligas kanske.

Dessförinnan har han med sina proletära kamrater diskuterat frågan om vilka samerna är och konstaterat att de fått sin identitet av en Bædækker, d.v.s. deras värde och art bestäms av turismens värderingar; han har besökt Huset med pelarna, regeringskansliet, och träffat en hög tjänsteman som har en samisk vävd slips i sin skrivbordslåda och som förvånat ställer frågan: ”Så ni har också ett modersmål?”

Nilsson Mankok analys är klar och man frågar sig varför han inte fick genomslag med sin kritik både av den samiska förnöjsamheten, som innebar tillit till, samverkan med makthavarna, och av maktens arrogans och ignorans.

Förmodligen är Mankoks kommunism, kritiken av renägarnas organisation och romanens form och språk förklaringar till detta. Per Olof Sundman skrev på 70-talet i Ord & Bild en intressant essay med titeln Ett samiskt kryptogram. Han menade att Mankoks bitterhet och erfarenheter gjorde att han måste hitta ett kodat språk för att kunna tala om de smärtsamma ting han ville ge uttryck för. Sundman har nog rätt och det gör Mitt lassokoppel till en gripande gestaltning av just strategier för lösning av minoritetstraumat.

Mankok är också en av de få, som verkligen vågat och orkat peka på konsekvenserna av den nordsamiska tvångsförflyttningen på 1920-talet, ett övergrepp som Utsi beskriver i sorgens milda språkdräkt, och någon historiker kallar ”den nordsamiska dislokationen”, ett lindrigt sagt blodfattigt uttryck för ett övergrepp mot en folkgrupp.

Mankok säger i klartext att följderna, väl kända i Vefsen/Vapsten sameby och på andra ställen, blev djupa och ledde till förblivande konflikter mellan de nordsamer som tvångsförflyttades och dem som fanns på plats: olika renskötselkulturer och språk kolliderade, Han gör det med uttryck som kan uppfattas som grova och nedsättande: ”Deras hundar parade sig med våra bittjor”, men han vågar tala om saken.

Romanens form är märklig – man upptäckter så småningom att den är komponerad som ett filmmanuskript med cross cuttings, zoomningar och associativa inklipp. 

Identitet och trygghet

Åsa Simma, f. 1963, mångsidigt verksam som dramatiker och regissör, synes i sina verk ge uttryck för den sorts balanserade självtillit som kommer av tilltro till den egna konstnärliga förmågan och uppdraget. I en rad pjäser nyttjar hon den samiska folklorens berättelser om hur människan mobiliserar och förenar sig med naturens krafter för att bli hel. Ett aktuellt exempel är hörspelet Stormvakterskan (sänt i radions P1 17 okt.), som låter oss möta en ung flicka, som i opposition och ungdomsrevolt gör sig omöjlig i skolan och hotar att gå alldeles vilse i moderniteten. En stark uråldrig kraft – kanske densamma som Rose Maris Huuvas modergudinna - kommer till hennes hjälp och får henne att söka sig tillbaka till sin barndom – kanske också sitt folks ursprung. Man kan se hur intresset för äldre folkliga myter här förenas med ”ekologiska” föreställningar om ett återupprättat paradisiskt bandomens naturtillstånd, som räddar individen, upprättar det egna folket och försonar mänskligheten med sig själv.  Allt och alla har ju förlorat färdriktningen i den förödande moderniteten. Simma är en urban person men hennes självklara hemvist i den samiska miljön tycks ha gjort henne till kosmopolitit. Är man trygg i egen kulturell kontext och har djupa kunskaper därom blir man med nödvändighet öppen för kulturell mångfald.

Unge Simon Marainens poesi i volymen Viidát (se ovan) är centrallyriskt allmänmänsklig. Hans erfarenheter av förtryck och identitetsförlust är inte så bittra som de äldres. Han skriver om existentiella frågor, om ensamhet, vänskap och kärlek och han ger intryck av att inte ha drabbats av känsla av utanförskap och mindervärde. Kanske har Simon Marainen haft lyckan/fördelen att växa upp i en väl definierad samisk kulturmiljö, i en familj och en släkt, där upplevelse av rättsförlust inte är så stark. Pappa Thomas är slöjdare och skribent, farbror Johannes är forskare med inriktning på just samernas historia, språket ingår i vardagen, miljön är öppen för att ta emot en ung släkting som vill hitta tillbaka till sin utvandrade förälders  ursprungstillvaro.

Det finns alltså starka och självklara samiska kulturmiljöer med stark familjesammanhållning och former för kunskaps- och erfarenhetsöverföring genrationerna emellan, som i sin tur främjar växt av starka människor med öppna sinnen.

Tillbaka

Det skrivs också texter som behandlar temat återkomst till Sápmi, en möjlig reidentifieringsprocess.

Ann-Helén Læstadius är journalist och har skrivit ungdomsboken SMS från Övre Soppero (Podium 2008). Det är berättelsen om en ung flicka, vars mor tagit ”Avsked ved Saivo”; flickan får ett gåtfullt budskap på sin mobiltelefon och det blir början till hennes resa tillbaka till sin mors barndomsvärld. Vi vet inte hur det går men vi tror att det går bra och att hon inte skall slås ner av kritiken för att inte vara ”tillräckligt samisk” och för att inte kunna språket.

SMS från Övre Soppero berättar om mod, stolthet, tillförsikt och om strävan att söka sig tillbaka till, eftersträva kunskap om, hitta tillbaka till ett ursprung. Detta kan ju i sin tur leda till att man riskerar att bli avvisad, att ens ”samiskhet” ifrågasätts av andra samer, erfarenheter som är traumatiserande för den som drabbas men inte nödvändigtvis uttryck för samisk splittring och oginhet. Ifrågasättandet behöver inte förvåna – ”fler” samer innebär ökat tryck på hårt reglerade och begränsade rättigheter i samebyn. De finns en naturlig och befogad oro för konsekvensen av fler rättighetskrävare. Och det är inte samebyinvånarnas fel.

Rätten att delta i sametingsvalet är knuten till vissa s k objektiva kriterier som rör språk och släktskap, alltså ibland exkluderande, och det subjektiva kriteriet, det som rör frågan om vem man känner sig vara, är svårt att hantera.

Nya texter?

Det är en trist paradox att den lag som reglerar samernas ursprungsfolksrätt är en markanvändningslag.

Det är angeläget att samiska röster får höras, när konflikten om rätt till marken i norr hårdnar och det visar sig att det officiella Sverige, som är duktigt på att ta ställning mot oförrätter, begångna mot folk och folkgrupper på skilda håll i världen, varken kan eller vill ratificera ILO-konventionen om urbefolkningarnas rättigheter, medan de eleganta jaktsällskapen flygs upp till Sameland för att roa sig med den "fria småviltsjakten i fjällen".
Ännu en gammal samisk, ”exklusiv”, rättighet – den till fiske och småviltsjakt inom renskötselområdet - upphävdes ju i s.k. god demokratisk ordning för några år sedan av vårt parlament. Och vid domstolarna hävdar ännu statens advokater envetet, att den samiska äganderätten till skatteland inte existerar – trots att man t.o.m. kan uppvisa lagfarter till markerna.